Snart-are, typ.
Det kryper närmare. Bourgogne! Bara ett par självande dagar kvar.(Och när jag skriver närmare så ger datorn på förslag att jag egentligen vill skriva “nära-döden-upplevelse”! Förstår ni vad det gör med en vidskeplig människa som mig!)
Annars är jag inte alls särskilt vidskeplig just nu. Jag är mest förundrad över den lycka som kan sprida sig i kroppen när man luktar på ett gammalt täcke som luktar instängt tält. Och så har jag sådana här låtar I huvudet:
Kaxigt, va?
Jag har faktiskt åkt sportbil genom Paris med vinden I mitt hår en gång. Det kan man läsa om här nedan om man vill. Det är gammal skåpmat från bloggen 2007
The Ballad of Lucy Pettersson
Jag har faktiskt åkt genom Paris i en sportbil med vinden i mitt hår. 1998 gjorde jag det. Problemet är att jag inte minns det. Själva åkandet, alltså. Jag minns annat.
Som den där tjusiga fransyskan nere i de offentliga toalettrummen vid Eiffeltornet, som, när hon lyfter händerna för att rätta till frisyren, blottar chockerande grova, svarta hårbuskar under armarna.
Jag minns att vi, på hela den stora plattan mellan Eiffeltornets ben, lyckades sätta oss bredvid en familj från Gotland, för att äta vår varma korv. När vi väl kommit fram i den evighetslånga kö vi stått i var den franska varmkorven slut i just den kiosken, så det fick bli vanlig, trots att vi var i Paris.
Och jag minns att den gotländska kvinnan blev överlycklig när hon insåg att hon, så här långt bort i utlandet, satt bredvid landsmän, och började berätta att hennes man och son… eller om det var söner, jag minns inte. Den enda jag minns från den gotländska familjen är den runda kvinnan som så gärna skrattade. Trots att hon hade sådana enorma framtänder. Kanske kunde hon helt enkelt inte få igen munnen omkring dem.
Hur som helst hade männen i familjen varit på fotbolls-VM, var hon själv hade varit framgick inte, som vanligt. Fanns det någon dotter? P tuggade tyst och asocialt på sin korv medan jag väluppfostrat nickade och log åt gotländskans babbel och enstavigt svarade på frågor om våra förehavanden, för jag hade ju inte åkt hela vägen till Paris i denna sportbil för att prata svenska!
När vi senare stod i de ändlösa hissköerna någonstans i mitten av tornet mötte vi den gotländska familjen igen. Eller åtminstone den stortandade kvinnan, det är ju henne jag minns
- Här ä dä svensker! tjoade hon.
Det var fullt av militärer, minns jag också. Eller om det var en annan gång, det kommer jag inte ihåg. Jag minns ju inte ens det där med vinden i håret, men att jag hade en frisyr som gjorde att jag såg frireligiös ut. Kanske har jag inte åkt genom Paris i sportbil med vinden i mitt hår när allt kommer omkring. Förmodligen åkte vi uppcabbat.
Annars är jag inte alls särskilt vidskeplig just nu. Jag är mest förundrad över den lycka som kan sprida sig i kroppen när man luktar på ett gammalt täcke som luktar instängt tält. Och så har jag sådana här låtar I huvudet:
Kaxigt, va?
Jag har faktiskt åkt sportbil genom Paris med vinden I mitt hår en gång. Det kan man läsa om här nedan om man vill. Det är gammal skåpmat från bloggen 2007
The Ballad of Lucy Pettersson
Jag har faktiskt åkt genom Paris i en sportbil med vinden i mitt hår. 1998 gjorde jag det. Problemet är att jag inte minns det. Själva åkandet, alltså. Jag minns annat.
Som den där tjusiga fransyskan nere i de offentliga toalettrummen vid Eiffeltornet, som, när hon lyfter händerna för att rätta till frisyren, blottar chockerande grova, svarta hårbuskar under armarna.
Jag minns att vi, på hela den stora plattan mellan Eiffeltornets ben, lyckades sätta oss bredvid en familj från Gotland, för att äta vår varma korv. När vi väl kommit fram i den evighetslånga kö vi stått i var den franska varmkorven slut i just den kiosken, så det fick bli vanlig, trots att vi var i Paris.
Och jag minns att den gotländska kvinnan blev överlycklig när hon insåg att hon, så här långt bort i utlandet, satt bredvid landsmän, och började berätta att hennes man och son… eller om det var söner, jag minns inte. Den enda jag minns från den gotländska familjen är den runda kvinnan som så gärna skrattade. Trots att hon hade sådana enorma framtänder. Kanske kunde hon helt enkelt inte få igen munnen omkring dem.
Hur som helst hade männen i familjen varit på fotbolls-VM, var hon själv hade varit framgick inte, som vanligt. Fanns det någon dotter? P tuggade tyst och asocialt på sin korv medan jag väluppfostrat nickade och log åt gotländskans babbel och enstavigt svarade på frågor om våra förehavanden, för jag hade ju inte åkt hela vägen till Paris i denna sportbil för att prata svenska!
När vi senare stod i de ändlösa hissköerna någonstans i mitten av tornet mötte vi den gotländska familjen igen. Eller åtminstone den stortandade kvinnan, det är ju henne jag minns
- Här ä dä svensker! tjoade hon.
Det var fullt av militärer, minns jag också. Eller om det var en annan gång, det kommer jag inte ihåg. Jag minns ju inte ens det där med vinden i håret, men att jag hade en frisyr som gjorde att jag såg frireligiös ut. Kanske har jag inte åkt genom Paris i sportbil med vinden i mitt hår när allt kommer omkring. Förmodligen åkte vi uppcabbat.
Kommentarer
Ha det ...
Kram!
Det är annat det än att möjligen få följa med en tjock åkare i en timmerbil. Tiden förändras och vi med den.