De svårhanterliga moderskänslorna

"Vi måste ju vara felprogrammerade på något vis", sa jag till P för några år sedan. Apropå detta att ingen av oss känner någon längtan att skaffa barn.  Det är ju meningen att man ska föröka sig, det står ju till och med i Bibeln.

P hade emellertid en bra förklaring på det där, en förklaring som innebar att vi egentligen var helt rätt. Naturen har ju en förmåga att anpassa sig för att överleva. Harar byter färg på pälsen på vintern för att inte synas mot snön och på våren byter de tillbaka till brunt igen för att försvinna i växtligheten. Till exempel.  För att mänskligheten, och hela jorden för den delen, inte ska gå under, krävs det att vi hejdar förökningen av oss själva, blir vi för många går vi under och världen med oss. (Det var inte ordagrant sådär som P uttryckte det, men det var det det gick ut på.)

Med andra ord är det vi som räddar jorden, kan man ju tänka. Om man vill.

 Oavsett vad det beror på har jag i alla fall inte någon som helst längtan efter barn.  Ingenting i mitt möte med barn och föräldrar får mig att känna att det där vill jag också göra, så där vill jag också ha det. När nyblivna föräldrar i min omgivning håller fram sina nya små telningar mot mig och tittar på mig så där förväntansfullt,  vet jag inte vad jag ska säga. Eller ja, jag vet ju att jag förväntas börja gulla och berätta hur söt ungen är (vilket den visserligen kan vara ibland) men jag har det inte i mig. Tungan låser liksom fast sig mot gommen och jag lyckas bara få ur mig något i stil med ”Nej, men titta på dig då!” och det är ju sånt som får mig att önska att jag hade hållit tyst helt och hållet.

 Men det är nog någonting som är fel på programmeringen när det gäller mina moderskänslor. För jag är nämligen inte helt renons på sådana, de riktar sig bara åt ovanliga håll. För har jag  ingen som helst  känsla för barn ur det mänskliga släktet, så är det något helt annat när det kommer till djurriket. Speciellt andungar väcker de där kraftfulla känslorna som jag trodde var helt atrofierade inom mig. De där små, små dunbollarna med sina allt för stora fötter är ju så små och så sköra. Man skulle kunna krama ihjäl dem med handen. Tanken på att något ont ska hända dem gör mig fullständigt sjuk. Jag vill sätta mig vid strandkanten och vakta dem till dess de blir stora nog att åtminstone försvara sig något lite. Detta har till följd att jag försöker undvika platser där det kan finnas andungar helt och hållet. För att inte bli sittande.

 På senare tid har mina modersinstinkter blivit än mer vridna. Det senaste offret för mina beskyddarinstinkter är en pingvin som står vid ett elskåp på stan. Det är inte ens en riktig pingvin, utan ett konstverk i Open art. Men det hjälper inte. Jag känner ett enormt ansvar för den där pingvinen där den står så oskyddad och ser godmodig ut. Jag oroar mig in i absurdum för den och måste varje dag gå förbi för att säkerhetsställa att den står kvar, att den inte blivit bortförd eller vandaliserad. Det är ju nu en gång en ond värld vi lever i.  Jag får hejda mig från att inte själv bortföra den och ta den med mig hem där den kan vara i säkerhet.

Jag oroar mig så till den grad att jag länge funderat över om jag verkligen ska skriva om detta; kanske detta blogginlägg väcker idéer hos någon labil person, någon person som genom att läsa detta får reda på att det finns en pingvin på stan, som det går att vandalisera. Att jag nu ändå skriver beror bara på att det inre tvång som får mig att känna ett behov av att pladdra hejdlöst i skrift uppenbart är starkare än mina perversa moderskänslor.

 Open art pågår till 1 september så fram till dess måste jag alltså vaka över den där pingvinen. Det känns jobbigt men ett vanligt föräldraskap varar ju livet ut så utifrån det perspektivet är det kanske inte så mycket att gnälla över.