För- och nackdelar med en filippinsk församling

I det här tidigare inlägget  har jag skrivit om hur mycket jag uppskattar alla ljud och oljud som hörs kring vår lägenhet i Palma. Det är ett trevligt väsen som gör att jag känner mig delaktig och mitt uppe i allt det där som pågår därute. Allra bäst tycker jag om den filippinska församlingen i bottenvåningen, som sjunger lungorna ur sig varje söndag från klockan elva på förmiddagen och fram emot åtta på kvällen. Det är glädje och lovsång och när man hör dem är det omöjligt att känna sig lika lycklig som de låter.
Trodde jag.

När jag klockan halv fem en söndagseftermiddag väcker min granne är hon mycket upprörd. Det är inte så mycket för de gemensamma rörproblem vi haft de senaste dagarna och som är orsaken till att jag ringer på; jag vill ta bilder av de eventuella skadorna i hennes tak, för att visa rörmokaren som ska komma till oss på måndag morgon. Vi har ju slutat att duscha och i och med det har det slutat att läcka i hennes tak. För hennes del är problemet därmed löst. Nej, det är det här med "The filippins".
  Medan jag klättrar över högar med smutstvätt och ren tvätt, hundar, pappkartonger och annan bråte som jag inte bryr mig om att identifiera, för att komma till hennes badrum, svär hon över den filippinska församlingen. Hon var ute och festade igår och nu håller filippinarna henne vaken. Måste man inte ha licens för att sjunga så här?
   Jag tar några bilder av hennes torra och fläckfria tak och anträder klättringen tillbaka till dörren.
  "Det är konstigt att ingen ringer polisen." fortsätter min granne och lovar att hon kommer att göra det. Hon har haft en fruktansvärd söndag. Det är den enda dag hon är ledig och så ska hon utsättas för det här.
   Jag berättar inte att jag älskar den filipinska församlingen. Att jag är beredd att bilda en mänsklig mur tillsammans med P för att hindra polisen att kasta ut den filippinska församlingen om det, mot förmodan, skulle bli aktuellt, säger jag inte. Det är andra gången jag väcker grannen på bara några dagar, dessutom har jag mer eller mindre trängt mig in i hennes lägenhet för att ta bilder i hennes badrum. Så jag skakar lite undfallande på huvudet och lovar att jag i alla fall inte ska störa henne mer, snubblar på en hund och går tillbaka upp till min lägenhet medan jag gnolar med i "He's aliiiiive"

Kommentarer

Populära inlägg