På campingen 4

Zeb Macahan sladdar in på sin EU-moppe

Det är när den runda, ljuslockiga lilla Evelyn, 57 år, som sitter i kassan på Willys till vardags sträcker sig över bordet med hat lysande ur de ljusblå ögonen och armarna utsträckta som ville hon strypa den stålgrå pagekvinnan, som för övrigt heter Ester, och väser att hon, Ester, minsann inte ska tro att hon är så märkvärdig bara för att hon har pratat med någon som läst The New Yorker, vilket förresten kanske bara är något som han påstår att han har, han kanske bara påstår att han har läst det där om van Gogh och hur mycket färg han använde för något så dumt... Och det var verkligen inte den första dumheten som hon, Evelyn hade fått stå ut med från Esters mun under den här jävla kursen.

   Det är när en av de där tjejerna som ser ut som en lastbilschaufför och har en massa metall i ansiktet har börjat resa för att gå och trycka ner Evelyn i sin stol och hålla henne där tills hon har lugnat ner sig.
   Det är då som Claudilles son, Tommy, sladdar in på planen framför dem med sin EU-moppe, likt Zeb Macahan. Och när Zeb Macahan gör entré är alla problem, vilka de än är, lösta.
   Han, Tommy ser redan när han svänger av vägen att det är på gång att spåra ur bland akvarelldamerna och han hoppar av mopeden nästan innan den har stannat och svingar kartongen med vinglasen, som han hämtat, över huvudet och skriker för att göra sig hörd över larmet att nu kommer vinet snart. 

   Damerna glömmer grälet och jublar. Asta 73 med de många åderbrocken sätter två fingrar i munnen och busvisslar som hon inte gjort på 40 år. 

  "Och jag kanske kan få beställa en dubbel Treo" säger Lillian, kursens ledare, matt och rycker Tommy lite löst i ärmen för att få hans uppmärksamhet. Det här är sista gången hon leder en målarkurs, det är då ett som är säkert. Hon har lett två kurser förut och allt hade gått bra, fullt med vithåriga tanter som blaskade med färger och gjorde precis som hon sa.
Men den här terminen.
Det hade varit som att vara medlare i Mellanöstern.

   "En dubbel Treo. Naturligtvis." säger Tommy mekaniskt och kliver med stora steg mot restaurangen och i samma stund som han passerar genom dörren bestämmer sig Paul, Claudilles racka till hund, som hela tiden legat som en dörrmatta i öppningen, för att det är dags att resa sig. Tommy snubblar över den ranliga hundkroppen och lådan flyger ur hans händer och svävar en stund alldeles fritt i luften. Allas ögon följer dess färd och för några sekunder är det nästan alldeles tyst på campingen.
  Det enda som hörs är en närmast öronbedövande grodsång från den dyiga dammen.